Skip to content

EU stängs – även för journalister

08 maj 2009

I och med ett lagförslag från EU-kommissionen kan tillgången till offentliga handlingar hotas – trots att avsikten är den motsatta. Det menar journalisten Staffan Dahllöf som till det senaste numret av Journalisten producerat en hel bilaga om hur det nya lagförslaget kan komma att påverka öppenheten i EU.

Margot Wallström har vid flera tillfällen talat om vikten att tillgängliggöra arbetet i EU för medborgarna, samtidigt visar genomgången av kommissionens lagförslag att öppenheten försämras om lagen träder i kraft. Av 16 föreslagna förändringar är det bara 1 som bidrar till en ökad öppenhet. 11 av förslagen innebär begränsningar i den offentlighet som redan finns. Ännu pinsammare är en av kommissionens motiveringar till förslaget – att den ökade insynen tar alltför mycket tid i anspråk och därför borde begränsas. Ur ett svenskt perspektiv kan ett sådant argument aldrig godkännas, men så är också vår offentlighetsprincip knappast representativ för hur övriga Europa hanterar insynsfrågor. Samtidigt kommer väldigt få rösta i valet till Europaparlamentet vilket borde vara en indikator om något för att det krävs mer insyn, mer information om vad man faktiskt beslutar om. Framförallt om EU ska kunna ha någon demokratisk legitimitet överhuvudtaget.

Något som också är dystert är att intresset för en ökad öppenhet inte heller efterfrågas av journalister på plats i Bryssel, framförallt inte från de större, etablerade tv-kanalerna och tidningarna. För när man redan etablerat sina kontakter och källor som kan ge information över en öl i baren (också där mycket av ledamöternas arbete faktiskt sker) så har man en konkurrensfördel gentemot andra kollegor. Men även om allt inte kan göras offentligt och även om vissa journalister kan ta del av information så kvarstår problemet – att medborgarnas möjlighet till att själva leta upp information riskerar att försämras med förslaget.

Läs ni med! Ju mer jag studerar EU desto tydligare förstår jag vilka kunskapluckor som finns om vad som händer där.

PS. Debatten om sexköpslagen tar aldrig slut. Men jag vill inte skriva mer nu för att frågan känns så infekterad. Susanne Dodillets avhandling har anmälts för att innehålla oegentligheter och CUF använder samma undersökningsresultat som jag gjort i tidigare inlägg – bara för att komma till en helt annan slutsats. Hur är detta möjligt? Är det verkligen någon som ljuger eller är frågan bara omöjlig att nyansera?DS.

Varför accepterar vi en politik som dödar?

17 april 2009

I onsdags var jag och lyssnade på Re:orients samtalsserie Migration – Global utmaning. Temat för kvällen ”Varför accepterar vi en politik som dödar?” ringade in det dilemma det rika Nord står inför just nu. Är vi egentligen beredda att ge upp en politik som gjort sig beroende av en lågavlönad svart sektor av anonyma papperslösa?

Det mest talande exemplet kom från Zenia Hellgren, som just skriver på sin avhandling om spanska migranters självorganisering. I Spanien beräknar man att ca 25% av deras totala ekonomi utgörs av en svart marknad. Samtidigt ligger landets arbetslöshet på över 10% och uppskattas med krisen nästan fördubblas. Hur hänger detta ihop?

Enligt Zenia Hellgren har man helt enkelt vant sig vid att vissa arbeten utförs för ett billigt pris och framförallt, inte av spanjorer. Det innebär att väldigt många också stannar länge vid universiteten eller bor hemma hos mamma tills de är 35 eftersom de inte kan tänka sig att ta ett skitjobb. Anlägger man dessutom ett intersektionellt perspektiv på den spanska arbetsmarknaden, så blir stituationen ännu mer otrevlig att tänka på. Den här stora, arbetsvilliga, rättslösa och utnyttjade gruppen är också de som möjliggjort spanska kvinnors utträde på arbetsmarknaden och till bättre jobb. Kanske är det inte så konstigt att vi accepterar en sån här politik trots allt.

När det var dags för frågestund var en man i publiken irriterad över forskarna i panelen. Han tyckte att de slingrade sig, att de inte gav ett ordentligt svar på hur man skulle kunna motverka den här utvecklingen. För deras svar var egentligen att den enda möjligheten till förändring fanns i en global rättvisa där ingen skulle behöva lämna sitt land mor sin vilja överhuvudtaget (detta är för övrigt något som ofta tappas bort i debatten: att ingen vill behöva lämna sitt hemland eller sina barn och leva i ett limbotillstånd bara för att kunna skicka pengar till en familj i fattigdom. Europa är inte vägen till lycka utan den enda utvägen, ändå verkar det som att våra politiker är villiga att göra allt som står i sin makt för att utmåla dessa människor till någon slags ”säkerhetsrisk” för landets framgång).

Men just det här är ju också dilemmat. För vad kan forskarna egentligen svara mer? Världen är ojämlik och tills det förändras kommer flyktingvågorna inte minska. Vi HAR vant oss vid att vissa människor utför vissa arbetsuppgifter som vi inte själva är intresserade av att göra. EU:s politiker talar också om vikten av en global uttjämning. Men vad gör man för att hjälpa länder att bygga sig starka i Syd? Afrikanska länder töms på de få läkare och akademiker som finns där eftersom de är efterfrågade i Europa. De får stanna som flexibel arbetskraft men inte som medborgare. Brain drain för hela slanten.

För varje inlägg jag skriver i ämnet känner jag att det finns tio till att skriva. Det finns så många fler stenar att lyfta på. Re: orient ordnar ett sista samtal på temat om två veckor. Kom dit ni också.

(Fler bloggar om papperslösa, migration och EU.)

Deportationsmaskinen

05 april 2009

Skrivkramp, sträckläsning av stieg (varför? jag föll för trycket!) samt skolan har satt krokben för mitt lilla internetprojekt. Och jag känner varken för att skriva om vad jag tycker om att Wanja sitter kvar eller att Mona hånglat loss på Metros förstasida i veckan. Jag har redan diskuterat det till leda och det finns tillräckligt många bloggar som avhandlat det här tänker jag.

Men jag har precis läst en kärnfull och kompakt liten artikel om EU-ländernas migrationspolitik de senaste åren. Den har sammanfattats i Race & Class och har rubriken The deportation machine. Författaren Liz Fekete visar på ett mycket tydligt sätt hur europeiska länder ägnar sig åt politik som ska skydda det egna landet snarare än de asylsökande. Artikeln bygger på en längre rapport men förkortad är den kraftfull nog. Det är också intressant hur mycket av Shahram Khosravis resonemang (se tidigare inlägg) som faktiskt exemplifieras här.

Hur den statslöse i egenskap av att vara icke-medborgare görs till icke-människa, hur rasistiska diskurser kan skönjas i både det toppolitiska samtalet om asylsökande såväl som i behandlingen av apatiska flyktingbarn. The deportation machine har visserligen några år på nacken, men det Europa som beskrivs då har idag bara färgats ytterligare av högerextrem retorik och rädslan för vad som ska hända med våra fina länder, vårt fina Europa om vi inte sätter upp tydliga gränser.

Jag blir inte längre förvånad. Ändå känns texten som en ögonöppnare. Kanske är det just för att någon vågar prata om rasismen i Europa, jag vet inte. Men läsvärt i alla fall och framförallt viktigt. Läs ni med.

Remixad Pär Ström

23 mars 2009

Jag var nog inte ensam om att störa mig på Pär Ström när han för något år sedan satt med i vartenda debattprogram och varenda morgonsoffa och beklagade sig över männens maktlöshet och feministernas elakhet. Och även om hans bok Mansförtryck och kvinnovälde mest av allt är en uppvisning i okunskap om feminism så gavs han ändå ett enormt utrymme i medierna. Att han slängde ut sig idel fördomar och osanningar verkade inte journalisterna nappa på; det var ju bra teve. I min frustration satt jag därför ofta och tänkte på vad jag skulle säga honom om jag hade möjligheten att bemöta hans antifeministiska propaganda själv, utan att bli avbruten.

Så gissa vad glad jag blev när jag upptäckte det här! En remixad version av Pär Ströms bok med motargument, kommentarer och röda anteckningar i marginalen. Det är så härligt med folk som inte ger upp! In your face, Pär!

(Remixen uppmärksammades till och med av SvD:s ledarredaktion i helgen. Andra bloggar om Pär Ström finns här)

Fördummande debattprogram och varför Pierre Bourdieu i slutändan alltid har rätt

20 mars 2009

Minst en gång i veckan drabbas jag av ett akut utmattningssyndrom följt av en djup suck när jag slår på teven. Fördumningen i teverutan blir i stort sett total när det är dags för journalister, politiker och proffstyckare att debattera. Nästan alla debatter gör mig lika trött: Partiledardebatter där tittaren bara ges två alternativ;  dum och dummare, eller paneler i morgonsoffor som på en kvart ska traggla sig igenom en hel veckas politiska utspel och munhuggas varmt över kaffemuggarna. Men det absolut VÄRSTA av allt måste ändå vara Debatt i SVT.

Under det senaste året verkar det som om Janne Josefsson & co valt att plocka in värdekonservativa tomtar (Elise Claesson) eller uppenbara tvärtemottyckare (Pär Ström) bara för att höja tittarsiffrorna. Och jag vet, jag borde verkligen inte bli förvånad. Men jag känner mig ändå sorgsen över hur låg nivå debatten tillåts ligga på. För tittar man på några av Debatts senaste teman så undrar man ju verkligen om det finns någon slags relevans eller ens verklighetsförankring i programmens frågeställningar. Två exempel:

Debatt den 10 februari: Janne Josefsson frågar om vi lever vi i en diskrimineringskultur. Debatten går ut på att att lyfta fram en bok som handlar om att alla känner sig förorättade idag och att det är så jobbigt att alla dessa minoriteter ska känna sig kränkta hela tiden! Jobbigt är det! Kan det verkligen vara så viktigt att få ha på sig en slöja? Varför måste de hålla på och ringa DO hela tiden? Vi bor ju faktiskt i Sverige, här finns det ju ingen rasism eller sexism!

Debatt den 3 mars: Janne Josefsson frågar om jämställdheten har gått för långt. Elise Claesson sitter och ojar sig över att barnen far så illa av att mammorna inte är hemma. Över att feministerna tvingar kvinnor till ett ”beroende av staten” (!) eftersom de pressas in i det ondskefulla förvärvsarbetet. Någon hemmafru ges typ fem minuter till att berätta att hon minsann är nöjd med sitt liv och att folk inte ska lägga sig i. Ann Söderlund är med på länk i egenskap av expert (ja, hon är ju mamma och känd) och tolkar debatten fritt genom att konstatera att det är hemskt om man väljer jämställdheten framför barnen.

Relevans? Verklighetsförankring? En ansvarsfull journalistik som tar hänsyn till alla de människor som varje dag diskrimineras på grund av kön, hudfärg eller sexualitet i vårt land? En medvetenhet om historien och den kamp feminister drivit i flera hundra år? En kännedom om de orättvisor som finns kvar i vårt samhälle trots denna kamp?

Men nej, tittarsiffror är viktigare. Och en nöjd hemmafru är ju mycket mer intressant än en missnöjd feminist. Henne har vi ju sett så många gånger förut (undra varför?)

Och det är väldigt intressant att Pierre Bourdieus bok Om televisionen träffar rätt på alla punkter, framförallt när det kommer till debattprogram. I boken går han igenom tevejournalistens arbetsförutsättningar och hur det kommer sig att nyhetsrapportering och diskussioner i tevemediet ser ut som de gör. Hur journalisternas jakt på högre tittarsiffror gör att nyhetsbevakningen likriktas och snuttifieras. Hur deras rädsla för att förlora tittare som zappar bort av ointresse leder till att teveprogram skräddarsys för att väcka indentifikation och intresse hos precis alla tittare. Och resultatet: Debatter som egentligen inte handlar om någonting annat än polemik och nedkortad nyhetsrapportering som förenklar bort verklighetens komplexitet.

Jag förstår att det finns vissa begränsningar för hur krånglig och smal man kan vara som journalist. När jag skriver journalistiska texter försöker jag verkligen anpassa mitt språk så att det är enkelt, lättfattligt och koncist. Men det finns begränsningar för hur långt man kan gå. Och Debatt har verkligen passerat den gränsen för länge sedan. De har kompromissat bort själva innehållet till förmån för högre tittarsiffor.Veckans Debatt om farliga dataspel tänker jag inte ens gå in på eftersom det bara var så dumt och så otroligt historielöst (hej alla tidigare mediemoralpaniker) så man inte ens orkar tala om eländet.

Jag har ofta tänkt hur det skulle vara att sitta där själv. Och vänta på att Janne gav mig ordet. Men sen tänker jag att jag

1) aldrig skulle kunna tacka ja till en sådan förnedring av mig själv

2) aldrig skulle få ordet eftersom jag är alldeles för nyanserad och resonerande för att väcka någons intresse

3) om jag fick ordet förmodligen inte skulle besvara Jannes fråga utan istället ta tillfället i akt att i direktsänd teve kunna förklara varför Debatts format är idiotiskt och att alla tittare borde stänga av, nu med ens!

Och ni som läser det här, stäng av teven ni med!

(Andra skriver också intressant om SVT och Janne Josefsson)

Det nakna livet

15 mars 2009

För några år sedan började jag bli alltmer intresserad av hur papperslösa behandlades av de svenska myndigheterna och Fästning Europa. Jag hade kommit till en punkt när jag inte längre kunde ignorera de bilder jag samlat på mig av människor som fanns med i vårt samhälle samtidigt som de inte riktigt gjorde det. Så föll det sig så att jag läste den här texten som satte ord på den känsla som funnits med mig så länge.  Här kommer därför en liten sammanfattning av aha-upplevelsens ursprung:

Shahram Khosravi, som skrivit texten, är en socialantropolog på Stockholms universitet som forskat mycket nära flera papperslösa och följt dem i deras vardagsliv. Khosravi använder sig av Giorgio Agambens uttryck Homo sacer för att beskriva  situationen. Han visar hur papperslösa hamnar i ett tillstånd där de både inkluderas och exkluderas av landet de befinner sig i. För samtidigt som den papperslöse inkluderas som svart arbetskraft i landets ekonomi, som en del det kapital som rör sig fritt över landets gränser, så saknar han fortfarande medborgarens rättigheter och placeras därför också utanför stora delar av samhället. Han får vara där men ändå inte.

Det här tillståndet görs möjligt genom att världen delas upp i geografiskt avgränsade nationalstater som sätter upp gränser för vilka som är medborgare i ett visst område och vilka som inte är det. Nationalstatssystemet går inte att komma runt och det formar det sätt på vilket människor kan röra sig i världen. Det har också bidragit till att de universella mänskliga rättigheterna reduceras till att vara medborgerliga rättigheter, där den som inte är medborgare står utan beskydd. Rent konkret leder det här till två saker: att den papperslöse görs till illegal genom sin blotta existens i ”fel” land och att han därmed fråntas alla sina mänskliga rättigheter eftersom han nu är en icke-medborgare.

Och någon som är rädd för att bli hemskickad eller satt i förvar är ett lätt byte för giriga arbetsgivare som kan sänka lönen och förlänga arbetsdagen utan att ta hänsyn till ömma ryggar och trötta ben. Han kan ju alltid hota med uppsägning eller med att tipsa polisen om någon klagar. Vilket innebär att den som förmodligen har sämst arbetsvillkor i vårt land inte ges någon möjlighet till bättre förutsättningar eftersom han inte får vara här på pappret. Samtidigt är de papperslösa utelämnade till den svarta marknaden eftersom lagstiftningen inte tillåter dem att arbeta vitt här. Som sagt, de mänskliga rättigheterna är helt och hållet sammantrasslade med nationalstatssystemet. De gäller inte alla människor, de gäller bara alla medborgare.

Det som också ofta glöms bort i debatten är att det är en mänsklig rättighet att ha ett vardagsliv, att kunna leva utan rädsla, med möjlighet att kunna söka upp sjukvård eller polis och att slippa arbeta under slavliknande förhållanden. Att det är en mänsklig rättighet att inte behöva bli tillbakaskickad till vad som bara kan kallas en stridshärd.  Även om många arbetar hårt med att hjälpa papperslösa ur den här tröstlösa situationen, så finns de ju ändå kvar här, människorna som får vara med men ändå inte. Som har valet att skrubba våra toaletter eller skickas tillbaka till den ännu djupare fattigdomen de flytt ifrån medan vi åker jorden runt utan samvetskval.

Om ni tycker att det här är intressant så ska ni verkligen läsa hela Khosravis text. Jag ska i alla fall lyssna på honom här i vår. Följ med ni också!

(Läs även andra bloggares åsikter om papperslösa och migration)

Sexköpslagen igen

05 mars 2009

Jag har helt och hållet snöat in på debatten som följt efter Susanne Dodillets avhandling Är sex arbete?. Igår diskuterades den återigen i Kvällsöppet med Ekdal, bland annat av författaren själv.  Jag tycker att en legalisering av prostitution i hög grad bidrar till att många kvinnor far illa. Ändå är det intressant att tänka på att tyska och svenska feminister kommit fram till helt olika ståndpunkter för hur man ska hjälpa utsatta kvinnor i sexindustrin. Här kommer därför några av de argument och frågor som skvalat omkring i teverutan och inne i mitt huvud de senaste veckorna.

Det som gör själva lagstiftningsfrågan så fruktansvärt komplex är ju att det vi talar om handlar om vad som kan räknas som frivillighet och ofrivillighet. Varför räknas ett underbetalt, smutsigt och utsatt jobb som städning som frivilligt när inte sex gör det? Och varför dras gränsen där? Kanske handlar samtalet om dessa lågstatusyrken till viss del ändå om sexualmoral, jag vet inte. Man ska kunna köpa sig billiga hushållsnära tjänster, men inte kunna köpa sex lagligt. Båda dessa yrkesgrupper är till stor del uppbyggda av människor som är utsatta från första början, på grund av klasstillhörighet eller etnicitet eller annan social status. Båda yrkesgrupperna inordnas praktiskt nog i det övriga samhällets rangordningssystem. Ändå kriminaliseras bara sexköpen. Jag tillhör den majoritet som inte tycker att dessa yrken kan jämställas, men det är ändå intressant att dra paralleller mellan dem. För vari ligger frivilligheten i att arbeta som en underbetald städare? Är det frivilligt för att man väljer mellan det och att vara arbetslös, leva på socialbidrag och bli ännu mer utstött? Eller är det frivilligt för att det inte handlar om sex? Kan egentligen något av jobben ses som frivilliga?

Det är just detta som gör diskussionen så svår. För prostitution kan omöjligen frikopplas från det övriga samhällets könsmaktsordningar. Och börjar man skilja mellan frivillig och ofrivillig prostitution så blir debatten ännu mer skruvad. För vad i vårt samhälle är inte genomsyrat av de könsmaktsordningar vi alla lever under? Kan man lagstifta bort alla sådana strukturer och i så fall hur? När det kommer till könsmaktsfrågor så är det oerhört svårt att prata om just frivillighet, för på något sätt är vi ju alla slavar under ett eller annat förtryck.

Men min åsikt är att detta ju inte raderar vikten av att kriminalisera sexköp, framförallt inte när det är uppenbart att kvinnor tvingas till underlägsenhet i så många av samhällets sektorer, inte bara inom sexindustrin. Frågan är ju bara om det är den svenska lagstiftningen som hjälper flest prostituerade kvinnor.  Även om jag är en sexköpslagsförespråkare så ser jag ju problemen. En straffad torsk kanske inte förbättrar den prostituerades vardagsliv, men bidrar möjligtvis till förändrade attityder. En lagstiftning om prostitution tar inte bort alla de könsmaktsstrukturer som finns i det övriga samhället, men förhoppningsvis ger den ringar på vattnet. Det finns kanske inget tydligt rätt eller fel inom prostitutionfrågan eftersom kvinnoförtrycket finns överallt. Men någonstans måste man ju börja.  I slutändan måste vi fråga om vad vi vill sända för signaler, vilka former av kvinnoförtryck vi inte kan acceptera. För mig blir en lagstiftning mot prostitution en viktig sådan signal. Sen kan man teoretisera, politisera och polemisera frågan i debattsoffor och blogginlägg. Frågan är bara vem man hjälper genom att göra det.

Jag ber om ursäkt för alla retoriska frågor ovan och för att inlägget är lite rörigt. Men det är så det ser ut inne i mitt huvud nu; som alltid förblir jag en övertygad tvivlare.