Skip to content

Arbetarklass-wallraff

17 augusti 2009

När jag för några veckor sedan botaniserade bland mina föräldrars bestseller-semesterböcker upptäckte jag, fem år senare än alla andra, reportageboken Barskrapad – Konsten att hanka sig fram. Och Barbara Ehrenreichs wallraffande genom låglöneyrken i USA känns i allra högsta grad relevant även med några år på nacken, nu när Obamas sjukvårdsreform debatteras vilt och när rättvisare sjukvårdsförsäkringar likställs med kommunism.

I Barskrapad bestämmer sig journalisten Barbara Ehrenreich för att ta reda på hur människor som arbetar för minimilöner i världens rikaste land klarar sig igenom vardagen. Därför reser hon runt i USA och utför klassisk wallraffjournalistik. Hon arbetar som servitris, städerska, sjukvårdsbiträde och som klädförsäljare på Wal-Mart för att se om hon på sin låga lön kan betala hyran och få mat för dagen.

Hennes resultat är nedslående men inte förvånande – i alla delstater hon kommer till finns det ett ständigt behov av ny arbetskraft men bara arbeten med så låga löner att ett heltidsjobb aldrig räcker till för att kunna betala hyran. Hennes kollegor har ofta ett eller två extrajobb för at hålla sig över ytan men tillbringar samtidigt natten i bilen eller på dyra motellrum eftersom de aldrig kan spara ihop tillräckligt med pengar för en deposition till en billigare hyresrätt. En ond cirkel skapas som kan ta tiotal år eller ett helt arbetsliv att bryta sig ut ur. De riktigt lyckligt lottade kan hyra ett rum på en husvagnscamping, men eftersom de flesta billiga rummen ligger långt utanför stan bränns potentiella sparpengar bort på bensin eftersom allmänna transportmedel saknas. Sjukvårdsförsäkringarna som följer med jobben täcker sällan de skador som man drar på sig efter bara något halvår på fabriksgolvet eller som städerska och nödvändiga doktorsbesök byts ut mot ett beroende av receptfria värktabletter. Och att ha råd att placera barnen på daghem är inte ens att tänka på – ensamstående mödrar tvingas därför till att hanka sig fram på deltidsanställniningar för att kunna hinna hem till sina barn igen direkt efter jobbet. USA:s flexibla arbetsmarknad  liknar mest av allt ett låglönefängelse där man enbart kan byta ett dåligt arbete mot ett sämre.

Om ni läser boken – missa inte kapitlet om Wal-Mart som allra bäst sammanfattar USA:s otrevliga arbetsmarknadspolitik. I en informationsfilm till nyanställda berättar man om företagets härliga atmosfär: Wal-Mart har nämligen en så ”genuin familjekänsla” att fackföreningar är totalt överflödiga. Här finns inte ett behov av uppror – alla har det ju så bra ändå, att betala fackföreningsavgiften är att kasta pengarna i sjön!

Den komiska informationsfilmen blir mindre rolig när Ehrenreich beskriver vad som egentligen händer med de som bedriver fackföreningsverksamhet på Wal-Mart: De avskedas med omedelbar verkan eftersom ”de svurit på arbetstid” och därmed brutit mot företagets uppförandekod.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: