Skip to content

Fördummande debattprogram och varför Pierre Bourdieu i slutändan alltid har rätt

20 mars 2009

Minst en gång i veckan drabbas jag av ett akut utmattningssyndrom följt av en djup suck när jag slår på teven. Fördumningen i teverutan blir i stort sett total när det är dags för journalister, politiker och proffstyckare att debattera. Nästan alla debatter gör mig lika trött: Partiledardebatter där tittaren bara ges två alternativ;  dum och dummare, eller paneler i morgonsoffor som på en kvart ska traggla sig igenom en hel veckas politiska utspel och munhuggas varmt över kaffemuggarna. Men det absolut VÄRSTA av allt måste ändå vara Debatt i SVT.

Under det senaste året verkar det som om Janne Josefsson & co valt att plocka in värdekonservativa tomtar (Elise Claesson) eller uppenbara tvärtemottyckare (Pär Ström) bara för att höja tittarsiffrorna. Och jag vet, jag borde verkligen inte bli förvånad. Men jag känner mig ändå sorgsen över hur låg nivå debatten tillåts ligga på. För tittar man på några av Debatts senaste teman så undrar man ju verkligen om det finns någon slags relevans eller ens verklighetsförankring i programmens frågeställningar. Två exempel:

Debatt den 10 februari: Janne Josefsson frågar om vi lever vi i en diskrimineringskultur. Debatten går ut på att att lyfta fram en bok som handlar om att alla känner sig förorättade idag och att det är så jobbigt att alla dessa minoriteter ska känna sig kränkta hela tiden! Jobbigt är det! Kan det verkligen vara så viktigt att få ha på sig en slöja? Varför måste de hålla på och ringa DO hela tiden? Vi bor ju faktiskt i Sverige, här finns det ju ingen rasism eller sexism!

Debatt den 3 mars: Janne Josefsson frågar om jämställdheten har gått för långt. Elise Claesson sitter och ojar sig över att barnen far så illa av att mammorna inte är hemma. Över att feministerna tvingar kvinnor till ett ”beroende av staten” (!) eftersom de pressas in i det ondskefulla förvärvsarbetet. Någon hemmafru ges typ fem minuter till att berätta att hon minsann är nöjd med sitt liv och att folk inte ska lägga sig i. Ann Söderlund är med på länk i egenskap av expert (ja, hon är ju mamma och känd) och tolkar debatten fritt genom att konstatera att det är hemskt om man väljer jämställdheten framför barnen.

Relevans? Verklighetsförankring? En ansvarsfull journalistik som tar hänsyn till alla de människor som varje dag diskrimineras på grund av kön, hudfärg eller sexualitet i vårt land? En medvetenhet om historien och den kamp feminister drivit i flera hundra år? En kännedom om de orättvisor som finns kvar i vårt samhälle trots denna kamp?

Men nej, tittarsiffror är viktigare. Och en nöjd hemmafru är ju mycket mer intressant än en missnöjd feminist. Henne har vi ju sett så många gånger förut (undra varför?)

Och det är väldigt intressant att Pierre Bourdieus bok Om televisionen träffar rätt på alla punkter, framförallt när det kommer till debattprogram. I boken går han igenom tevejournalistens arbetsförutsättningar och hur det kommer sig att nyhetsrapportering och diskussioner i tevemediet ser ut som de gör. Hur journalisternas jakt på högre tittarsiffror gör att nyhetsbevakningen likriktas och snuttifieras. Hur deras rädsla för att förlora tittare som zappar bort av ointresse leder till att teveprogram skräddarsys för att väcka indentifikation och intresse hos precis alla tittare. Och resultatet: Debatter som egentligen inte handlar om någonting annat än polemik och nedkortad nyhetsrapportering som förenklar bort verklighetens komplexitet.

Jag förstår att det finns vissa begränsningar för hur krånglig och smal man kan vara som journalist. När jag skriver journalistiska texter försöker jag verkligen anpassa mitt språk så att det är enkelt, lättfattligt och koncist. Men det finns begränsningar för hur långt man kan gå. Och Debatt har verkligen passerat den gränsen för länge sedan. De har kompromissat bort själva innehållet till förmån för högre tittarsiffor.Veckans Debatt om farliga dataspel tänker jag inte ens gå in på eftersom det bara var så dumt och så otroligt historielöst (hej alla tidigare mediemoralpaniker) så man inte ens orkar tala om eländet.

Jag har ofta tänkt hur det skulle vara att sitta där själv. Och vänta på att Janne gav mig ordet. Men sen tänker jag att jag

1) aldrig skulle kunna tacka ja till en sådan förnedring av mig själv

2) aldrig skulle få ordet eftersom jag är alldeles för nyanserad och resonerande för att väcka någons intresse

3) om jag fick ordet förmodligen inte skulle besvara Jannes fråga utan istället ta tillfället i akt att i direktsänd teve kunna förklara varför Debatts format är idiotiskt och att alla tittare borde stänga av, nu med ens!

Och ni som läser det här, stäng av teven ni med!

(Andra skriver också intressant om SVT och Janne Josefsson)

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: