I Barskrapad bestämmer sig journalisten Barbara Ehrenreich för att ta reda på hur människor som arbetar för minimilöner i världens rikaste land klarar sig igenom vardagen. Därför reser hon runt i USA och utför klassisk wallraffjournalistik. Hon arbetar som servitris, städerska, sjukvårdsbiträde och som klädförsäljare på Wal-Mart för att se om hon på sin låga lön kan betala hyran och få mat för dagen.

Hennes resultat är nedslående men inte förvånande – i alla delstater hon kommer till finns det ett ständigt behov av ny arbetskraft men bara arbeten med så låga löner att ett heltidsjobb aldrig räcker till för att kunna betala hyran. Hennes kollegor har ofta ett eller två extrajobb för at hålla sig över ytan men tillbringar samtidigt natten i bilen eller på dyra motellrum eftersom de aldrig kan spara ihop tillräckligt med pengar för en deposition till en billigare hyresrätt. En ond cirkel skapas som kan ta tiotal år eller ett helt arbetsliv att bryta sig ut ur. De riktigt lyckligt lottade kan hyra ett rum på en husvagnscamping, men eftersom de flesta billiga rummen ligger långt utanför stan bränns potentiella sparpengar bort på bensin eftersom allmänna transportmedel saknas. Sjukvårdsförsäkringarna som följer med jobben täcker sällan de skador som man drar på sig efter bara något halvår på fabriksgolvet eller som städerska och nödvändiga doktorsbesök byts ut mot ett beroende av receptfria värktabletter. Och att ha råd att placera barnen på daghem är inte ens att tänka på – ensamstående mödrar tvingas därför till att hanka sig fram på deltidsanställniningar för att kunna hinna hem till sina barn igen direkt efter jobbet. USA:s flexibla arbetsmarknad  liknar mest av allt ett låglönefängelse där man enbart kan byta ett dåligt arbete mot ett sämre.

Om ni läser boken – missa inte kapitlet om Wal-Mart som allra bäst sammanfattar USA:s otrevliga arbetsmarknadspolitik. I en informationsfilm till nyanställda berättar man om företagets härliga atmosfär: Wal-Mart har nämligen en så ”genuin familjekänsla” att fackföreningar är totalt överflödiga. Här finns inte ett behov av uppror – alla har det ju så bra ändå, att betala fackföreningsavgiften är att kasta pengarna i sjön!

Den komiska informationsfilmen blir mindre rolig när Ehrenreich beskriver vad som egentligen händer med de som bedriver fackföreningsverksamhet på Wal-Mart: De avskedas med omedelbar verkan eftersom ”de svurit på arbetstid” och därmed brutit mot företagets uppförandekod.

Många hjälporganisationer är beroende av att kunna använda billiga medicinkopior av annars patentskyddade (och dyra) bromsmediciner mot HIV. Varorna produceras ofta i Indien och stoppas på sin väg då de kommit in i Europa. Där beslagtas medicinerna istället för att skickas vidare till människor i nöd. De utgör ett hot mot patentskyddet och måste därför stoppas. På Tullverket motiveras beslagen med att man ”prioriterar att stoppa varor som utgör ett hot mot hälsa, liv, miljö och säkerhet”. Visserligen ska inte HIV-mediciner beslagtas, men i flera fall har ju detta redan skett. Och i de allra flesta situationer behövs medicinerna varje dag och kontinuerligt, inte då och då och beroende av tulltjänstemännens sporadiska välvilja. Som med Monsanto och jordbrukspolitiken verkar det alltså även i detta fall viktigare att värna patentskyddet än människors liv.

Andra bloggar om EU och upphovsrätt.

Bevis: För en månad sedan offentliggjordes en  utredning som slog fast att det skulle behövas ett abortregister för att kunna forska om vilka kvinnor som gör abort och varför. Utgångspunkten för utredningen var att kvinnor i Sverige gör många aborter och att detta bör ses som något problematiskt som ska åtgärdas. Utredaren Anders Milton pekade även indirekt ut de utländska kvinnorna, inte ”svenskorna”, som den egentliga problemgruppen som gör flest aborter. Detta sänder en tydlig signal: Vissa kvinnor (och deras män) kan inte kontrollera sin egen sexualitet. I utredningens problemformulering görs aborten OND och hormonpreparaten GODA. Ett enkelt ingrepp laddas fullt med värderingar medan hormoner som kan skada kvinnor både psykiskt och fysiskt inte problematiseras överhuvudtaget. Med abortregistret stigmatiseras de kvinnor som väljer det onda alternativet. Och trots en liberal lagstiftning så anses de ha valt fel. De måste därför registreras och undersökas.

Att det enbart är kvinnor som ska finnas i registret visar också att det är kvinnan som ska  skydda sig och ta ansvar för sin sexualitet (och därmed vara den som stigmatiseras när hon gör en abort). Man kan ju fråga sig hur förslaget skulle mottagits om även de inblandade männen registrerats? ”Kalle här verkar inte riktigt ha koll på hur man skyddar sig, vi kanske borde utreda honom och hans samhällsgrupp.” Då hade man inte talat om forskning eller om att förbygga oönskade graviditeter, utan skrikit högt om ett gravt brott mot den personliga integriteten.

Samtidigt lyfter utredningen fram att männen måste ta ett större ansvar när det kommer till att skydda sig från oönskade graviditeter. Och att man måste prata mer om kondomer och hur de används. Anders Milton betonar också att kvinnors sexuella utsatthet är ett stort problem. För kan man verkligen tala om att kvinnor har full rätt över sin egen kropp när ett nej inte alltid betyder nej? Och det är det här som är det allra viktigaste. Att maktrelationer gör att att män inte tar ansvar för sin sexualitet och att detta på olika sett drabbar kvinnor. Inte minst globalt sett, där fattiga kvinnor i Afrika är de som drabbas hårdast av HIV samtidigt som de tidigare getts hormonbehandlingar i biståndssyfte för att förhindra graviditeter. Det är det inte svårt att lista ut att deras handlingsutrymme är helt och hållet beroende av om män tar ansvar för sin del i den reproduktiva kedjan eller inte, oavsett om de bor i ett land som tillåter abort och preventivmedel eller ej.

Men ett faktum kvarstår: Att en abort framstår som någonting problematiskt som måste undersökas av staten. Det förstås alltså inte som ett feministiskt framsteg, utan som att kvinnor vid ett ögonblick under den reproduktiva resans gång valt ”fel”. Istället för att utreda de kvinnor som av olika skäl väljer att avsluta en graviditet, så tycker jag att ALL fokus borde riktas mot de maktstrukturer som bidrar till att kvinnor blir ofrivilligt gravida. Kan det inte ha att göra med att man mår dåligt av de hormonella preventivmedel som prackas på en och därför slutar med dem, att det finns diskurser som utmålar kondomer som töntiga och jobbiga och att kvinnans sexuella rättigheter faktiskt är långtifrån fullständiga? Kan inte det vara en nationell angelägenhet; att för en gångs skull sätta männen kroppar och sexualitet under lupp?

Parentes 1: Det här visar ytterligare hur problematiskt det är att försöka övertala företag och män om alternativa p-metoder. Tydligen är manliga p-piller farliga eftersom de innehåller hormoner. Men vad har kvinnor då stoppat i sig i 50 år?

Parentes 2: Jag tycker att det är jätteviktigt att det finns p-piller lättillgängligt för kvinnor. Inget snack om det. Kvinnor kan frigöras från moderskapet och kroppen, och ska fortsätta kunna göra det om de mår bra av det. Men det måste finnas alternativ där också männen tar ansvar. Annars blir kvinnan ändå fjättrad till sin kropp. Som den som stigmatiseras för sina val, som den som måste äta p-piller eller som den som riskerar HIV.

Andra bloggar om abortregister, jämställdhet och preventivmedel.

Men samtidigt innehåller den nya EU- politiken flera förslag på hur man ska förhindra illegal migration. Bland annat vill man förstärka gränsbevakningsbyrån Frontex möjligheter att samarbeta med utomeuropeiska länder för att mer effektivt kunna sända tillbaka illegala migranter till länderna de kom ifrån. Eftersom personer med starkt skyddsbehov och flyktingar ofta tar samma väg över vattnet som övriga migranter, kan en hårdare gränsbevakning drabba dem också.

Frontex har under de senaste åren kritiserats hårt för sitt arbete. Amnesty International har i ett flertal rapporter kartlagt hur gränsbevakningsbyrån deltagit i operationer som brutit mot asylrätten eftersom man skickat tillbaka skyddssökande innan de ens nått europeiskt vatten. Frontex försvarar sina aktioner med att de försökte rädda liv genom att man övertalade de migranter som befann sig till sjöss att vända tillbaka för att de inte skulle riskera sina liv i osäkra båtar över Medelhavet. Men de redogör inte för hur migranterna togs om hand eller huruvida de var skyddsbehövande eller inte. Nu pågår det visserligen redan samtal och satsningar på EU-nivå som ska leda till att Frontex personal blir ordentligt utbildad i de regelverk som gäller asylrätten. De ska bli bättre på att skilja mellan vem som är skyddsbehövande och vem som vill till EU av andra skäl. Men under de år byrån funnits har ändå tusentals människor i nöd skickats tillbaka till osäkra platser.

En annan flyktinggrupp som kommer växa under kommande år är de som flyr på grund av klimatet. Det kommer inte bara handla om människor som flyr på grund av tsunamivågor och översvämningar, utan även de som spontanmigrerar eftersom de saknar möjligheter att försörja sig i hemlandet på grund av klimatförändringar. Och i många fall är det EU- politik som faktiskt bidragit till att människor tvingas fly, nu senast de fiskelicenser som bland annat Spanien och Frankrike köpt i Västafrika. Stora EU-trålare har fiskat upp hela länders bestånd vilket lett till att inhemska fiskare inte längre kan bo kvar. Som det ser ut idag så kan även klimatflyktingar skyddas av konventioner, men om de väljer att spontaninvandra till EU för att kunna arbeta, så kommer inte ens den utbildade Frontexpersonalen låta dem stanna. För trots allt prat om ett öppnare Europa som ska vara tillgängligt för arbetskraftinvandrare så sänder Blue card-direktivet och kampen mot illegala migranter en tydlig signal: Vi öppnar bara dörren för de som kan stärka den europeiska ekonomin och redan utbildats i hemlandet.

Det ska bli intressant att se hur Billström och Reinfeldt tar ställning till de här frågorna i höst. Regeringen pratar om att öppna för en större arbetskraftinvandring och nu senast om cirkulär migration och kunskapsutbyte med fattiga länder.Men som i många tidigare fall riskerar Sverige att ta ett steg tillbaka på områden vi är ganska bra på i jämförelse med andra EU-länder. Kanske kommer vi också att sälla oss till dem som fiskar ut andras hav och plockar russinen ur kakan i migrationsströmmarna som vi själva åsamkat.

Andra bloggar om migrationspolitik, EU-ordförandeskapet, Frontex, Stockholmsprogrammet och klimatet.

Men samtidigt pågick under 80-talet en lika hård politisk kamp för att på olika sätt hindra kvinnors handlingsutrymme åt det andra hållet – för att förhindra att de skulle bli med barn. I Women and the biological reproduction of the nation berättar Nira Yuval-Davis om hur Reaganadministrationen via USAID arbetade med att distribuera preventivmedel till u-länder i Afrika för att förhindra fattiga kvinnor att föda barn vars munnar inte kunde mättas. Och ja, detta är samma administration som drev igenom global gag- policyn samtidigt, paradoxalt nog.  Stora resurser las ner på att operera in p-stavar – som ännu inte blivit godkända i USA – i fattiga kvinnor som bodde i bland annat Nigeria, Costa Rica och Thailand. Också i hemlandet användes liknande mediciner, men då uteslutande på welfare-kvinnor (läs: fattiga minoriteter) som mot en nätt liten summa fick operera in samma p-stav. Flera studier visade sen att det som kallats biståndspolitik mest framstod som ett grymt experiment, då preventivmedlen uppvisade bieffekter som levercancer och benskörhet bland flera av de unga kvinnorna som använt preparatet. Yuval-Davis beskriver liknande experiment från hela världen där man försökt att kontrollera kvinnors förmåga att få barn. I Singapore gav man under 90-talet fattiga och lågutbildade kvinnor $10 000 om de gick med på att sterilisera sig. Dessutom motiverade landets dåvarande premiärminister detta med vad som bara kan kallas rasbiologiska argument. Han ville att landets framtid skulle byggas av barn med ”rätt” genetiska anlag från högutbildade kvinnor, inte från de kvinnor som saknade universitetspoäng.

P-pillret har öppnat möjligheten för kvinnor att själva styra över sin sexualitet. Men att kontrollera fattiga kvinnors reproduktiva hälsa à la Reagan kan få allvarliga sociala konsekvenser för kvinnorna och inte minst de länder de befinner sig i. För trots fattigdom behövs det en ny generation till landet, och trots att preventivmedel som p-piller och p-stavar stoppar oönskade graviditeter så har aids aldrig spridits snabbare bland just samma grupp – fattiga och utsatta kvinnor. De pengar som använts för att stoppa graviditeter på detta sätt i fattiga länder, har också haft inverkan på andra biståndsområden. En politik som pressar kvinnor att föda färre barn leder också till att man skär ner resurser till mödravården och sjukvården, just de sociala krafter som behövs allra mest för att ett land ska kunna växa ur fattigdom och för att kvinnor ska kunna nå arbetsmarknaden. Saknas sociala skyddsnät så är det kvinnorna som får stanna hemma och ta hand om de gamla och sjuka och blir fastlåsta i underordning. Det blir svårt att tala om reproduktiv frihet när många kvinnor ändå är hänvisade till att arbeta med att ta hand om sin egen familj, den reproduktiva sektorn, även om de inte riskerar att bli gravida längre.  I de länder där kvinnor faktiskt nått arbetsmarknaden så går födelsetalen ner – men det är först efter att de utbildat eller arbetat sig ”friare”, för att sen fatta ett beslut själva. Det är lätt att bli konspiratorisk i såna här sammanhang. Och lätt att tänka att det finns politiska och ekonomiska intressenter som tjänar på att skänka bort osäkra preventivmedel istället för att satsa på starkare sociala skyddsnät, bättre mödravård och utbildning i u-länder.  Men det ska jag inte spekulera i idag. Bara slänga ut tanken i cyberrymden.

Andra bloggar om preventivmedel, aborträtt och jämställdhet

I de rörelsemönster som skapats av en alltmer globaliserad värld, syns migrationsströmmarna från syd till nord och från öst till väst tydligt. Många u-länders ekonomier är idag till stor del beroende av de stora summor pengar som gästarbetare skickar hem till dem varje år. Och i och med kvinnans utträde på arbetsmarknaden i många i-länder har det även skapats ett beroende av den arbetskraft som utför de tjänster som inte längre är eftertraktansvärda här. I mångt och mycket tjänster som genom tiderna förknippats med det kvinnliga könet – hushållsarbete, barnomsorg, äldrevård och sex.

I antologin Global Woman – nannies, maids and sex workers in the new economy beskrivs just de migrationströmmar som i allt högre utsträckning utgörs av kvinnor.  Författarna pekar på att den växande klyftan mellan fattiga och rika länder har gjort det nödvändigt för många människor att migrera för att kunna försörja sig själva och sina familjer – detta även om man har en utbildning från hemlandet. Ett filippinskt hembiträde i Hong Kong kan tjäna femton gånger så mycket pengar där än om hon är lärare i hemlandet. Många av de kvinnor som idag migrerar för att bli hembiträden eller barnflickor har faktiskt en högre utbildning, men saknar en framtid för sig och sin familj i hemlandet. Löneskillnaderna mellan länderna skapar två föga inbjudande val: att leva i fattigdom hemma eller kunna ge sina barn ett bättre liv och kanske till och med utbildning om man gästarbetar.

I-länderna de kommer till har i många fall genomgått stora förändringar när det kommer till jämställdheten mellan könen. Men trots att fler kvinnor jobbar idag, har arbetsdelningen i hemmet förblivit densamma. Kvinnan är fortfarande den som förväntas ta hand om barn, städning och matlagning – enda skillnaden är att hon ska arbeta heltid också. Det här skapar självklart en ohållbar situation för många kvinnor som stressar sönder sig själva för att leva upp till bilden av den moderna kvinnan. Att männen ska gå ner i tid eller hjälpa till hemma tycks inte vara ett alternativ (tydligen inte heller för de politiker som föreslår en hushållsnära tjänst). Det enda problemet är väl bara att vår jämställdhet sker på någon annans bekostnad: länderna som töms på kompetenta kvinnor, deras barn som växer upp utan sin mamma och kvinnan själv som tvingas in i låglöneyrken med lika låg status. Detta i ett land som förmodligen kommer bli svårt för henne att integreras in i då det stängda och isolerade hemmet oftast blir arbetsplatsen.

Satsningen på hushållsnära tjänster är väl egentligen ett bra exempel på hur utsatta kvinnor kan ges en chans till hyggligare anställningsvillkor. Det kunde sannerligen varit värre. Många kvinnliga migranter är totalt utelämnade till den svarta arbetsmarknaden, framförallt när det kommer till städindustrin. Här finns en möjlighet för alla att legalisera hushållsarbetet. Men att kalla satsningen en del i kampen för ett jämställt samhälle känns för mig både världsfrånvänt och som ett hån mot alla kvinnor som åter blir fastlåsta i slitsamt hemarbete. Enda skillnaden nu är att de får betalt och befinner sig på andra sidan jorden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, alliansen och hushållsnära tjänster.

Ämnet diskuterades i Debatt för några månader sedan när några kloka medelålders män tyckte sig uppleva att vi lever i en ”diskrimineringskultur”. Och se, nu sitter psykiatern David Eberthard och breder ut sig i Nyhetsmorgon om att vi är världens mest lättkränkta folk. Argumenten är ihåliga och saknar all slags maktanalys. Frågorna från Kristin Kasperssen är okritiska och känns mer som att de är till för att lyfta fram Expertens åsikter snarare än att upplysa tittaren om något. Eftersom reportern ovan sällan är kritisk förutom då Fredrik Strage tipsar om skräckfilm i samma morgonsoffa, hade jag visserligen inte väntat mig något annat heller. Men när den värld Ebenhart målar upp är jämställd och färdigutvecklad och enbart full av missnöjda människor, och han får sitta oemotsagd i studion, så blir jag bara så oerhört provocerad. Hans argument ”Nu har vi rättigheter våra förfäder bara kunde drömma om – vi tänker inte att vi lever i ett bra samhälle utan mycket vill ha mer…” övertygar mig inte riktigt. På honom verkar det som att allt är frid och fröjd och som om en hel drös människor skickar in anmälningar till DO utan egentlig grund. På honom verkar det som att det inte finns diskriminering i vårt land. Hur kan man ens försöka tro att Sverige idag ser ut såhär? Vilken verklighet lever man i då?

Många diskrimineras varje dag av arbetsgivare, jobbarkompisar och myndighetspersoner utan att anmäla någonting av det som hänt. De få fall som uppmärksammats i medierna (mycket tack vare Zarembas artikelserie) lyfts fram som bevis på att vi nog är lite gnälliga och bara borde vara nöja oss för att vi bor i fina, fina Sverige.

Ibland får jag känslan av att både politiker och journalister samt Experterna lever i en helt annan värld. Att de liksom inte gått ut ur riksdagen eller tevestudion på flera år och på något vis missat att VI INTE ÄR JÄMSTÄLLDA ÄN. Att de skapat sig en egen klass där alla mår bra och kan klara sig själva.

Här avslutar jag min mediekritik. Gnällfeministen har åter talat. Ridå.

Margot Wallström har vid flera tillfällen talat om vikten att tillgängliggöra arbetet i EU för medborgarna, samtidigt visar genomgången av kommissionens lagförslag att öppenheten försämras om lagen träder i kraft. Av 16 föreslagna förändringar är det bara 1 som bidrar till en ökad öppenhet. 11 av förslagen innebär begränsningar i den offentlighet som redan finns. Ännu pinsammare är en av kommissionens motiveringar till förslaget – att den ökade insynen tar alltför mycket tid i anspråk och därför borde begränsas. Ur ett svenskt perspektiv kan ett sådant argument aldrig godkännas, men så är också vår offentlighetsprincip knappast representativ för hur övriga Europa hanterar insynsfrågor. Samtidigt kommer väldigt få rösta i valet till Europaparlamentet vilket borde vara en indikator om något för att det krävs mer insyn, mer information om vad man faktiskt beslutar om. Framförallt om EU ska kunna ha någon demokratisk legitimitet överhuvudtaget.

Något som också är dystert är att intresset för en ökad öppenhet inte heller efterfrågas av journalister på plats i Bryssel, framförallt inte från de större, etablerade tv-kanalerna och tidningarna. För när man redan etablerat sina kontakter och källor som kan ge information över en öl i baren (också där mycket av ledamöternas arbete faktiskt sker) så har man en konkurrensfördel gentemot andra kollegor. Men även om allt inte kan göras offentligt och även om vissa journalister kan ta del av information så kvarstår problemet – att medborgarnas möjlighet till att själva leta upp information riskerar att försämras med förslaget.

Läs ni med! Ju mer jag studerar EU desto tydligare förstår jag vilka kunskapluckor som finns om vad som händer där.

PS. Debatten om sexköpslagen tar aldrig slut. Men jag vill inte skriva mer nu för att frågan känns så infekterad. Susanne Dodillets avhandling har anmälts för att innehålla oegentligheter och CUF använder samma undersökningsresultat som jag gjort i tidigare inlägg – bara för att komma till en helt annan slutsats. Hur är detta möjligt? Är det verkligen någon som ljuger eller är frågan bara omöjlig att nyansera?DS.

Det mest talande exemplet kom från Zenia Hellgren, som just skriver på sin avhandling om spanska migranters självorganisering. I Spanien beräknar man att ca 25% av deras totala ekonomi utgörs av en svart marknad. Samtidigt ligger landets arbetslöshet på över 10% och uppskattas med krisen nästan fördubblas. Hur hänger detta ihop?

Enligt Zenia Hellgren har man helt enkelt vant sig vid att vissa arbeten utförs för ett billigt pris och framförallt, inte av spanjorer. Det innebär att väldigt många också stannar länge vid universiteten eller bor hemma hos mamma tills de är 35 eftersom de inte kan tänka sig att ta ett skitjobb. Anlägger man dessutom ett intersektionellt perspektiv på den spanska arbetsmarknaden, så blir stituationen ännu mer otrevlig att tänka på. Den här stora, arbetsvilliga, rättslösa och utnyttjade gruppen är också de som möjliggjort spanska kvinnors utträde på arbetsmarknaden och till bättre jobb. Kanske är det inte så konstigt att vi accepterar en sån här politik trots allt.

När det var dags för frågestund var en man i publiken irriterad över forskarna i panelen. Han tyckte att de slingrade sig, att de inte gav ett ordentligt svar på hur man skulle kunna motverka den här utvecklingen. För deras svar var egentligen att den enda möjligheten till förändring fanns i en global rättvisa där ingen skulle behöva lämna sitt land mor sin vilja överhuvudtaget (detta är för övrigt något som ofta tappas bort i debatten: att ingen vill behöva lämna sitt hemland eller sina barn och leva i ett limbotillstånd bara för att kunna skicka pengar till en familj i fattigdom. Europa är inte vägen till lycka utan den enda utvägen, ändå verkar det som att våra politiker är villiga att göra allt som står i sin makt för att utmåla dessa människor till någon slags ”säkerhetsrisk” för landets framgång).

Men just det här är ju också dilemmat. För vad kan forskarna egentligen svara mer? Världen är ojämlik och tills det förändras kommer flyktingvågorna inte minska. Vi HAR vant oss vid att vissa människor utför vissa arbetsuppgifter som vi inte själva är intresserade av att göra. EU:s politiker talar också om vikten av en global uttjämning. Men vad gör man för att hjälpa länder att bygga sig starka i Syd? Afrikanska länder töms på de få läkare och akademiker som finns där eftersom de är efterfrågade i Europa. De får stanna som flexibel arbetskraft men inte som medborgare. Brain drain för hela slanten.

För varje inlägg jag skriver i ämnet känner jag att det finns tio till att skriva. Det finns så många fler stenar att lyfta på. Re: orient ordnar ett sista samtal på temat om två veckor. Kom dit ni också.

(Fler bloggar om papperslösa, migration och EU.)

Men jag har precis läst en kärnfull och kompakt liten artikel om EU-ländernas migrationspolitik de senaste åren. Den har sammanfattats i Race & Class och har rubriken The deportation machine. Författaren Liz Fekete visar på ett mycket tydligt sätt hur europeiska länder ägnar sig åt politik som ska skydda det egna landet snarare än de asylsökande. Artikeln bygger på en längre rapport men förkortad är den kraftfull nog. Det är också intressant hur mycket av Shahram Khosravis resonemang (se tidigare inlägg) som faktiskt exemplifieras här.

Hur den statslöse i egenskap av att vara icke-medborgare görs till icke-människa, hur rasistiska diskurser kan skönjas i både det toppolitiska samtalet om asylsökande såväl som i behandlingen av apatiska flyktingbarn. The deportation machine har visserligen några år på nacken, men det Europa som beskrivs då har idag bara färgats ytterligare av högerextrem retorik och rädslan för vad som ska hända med våra fina länder, vårt fina Europa om vi inte sätter upp tydliga gränser.

Jag blir inte längre förvånad. Ändå känns texten som en ögonöppnare. Kanske är det just för att någon vågar prata om rasismen i Europa, jag vet inte. Men läsvärt i alla fall och framförallt viktigt. Läs ni med.